En skrämmande tanke, eller hur? Tänk om vi inte längre skulle ha några pengar? Då skulle vi behöva gå tillbaks till medeltiden, lingonsamhället, stenåldern. Vi skulle fortfarande behöva något system för att samordna utbytet av varor och tjänster, och då skulle vi fortfarande behöva någon form av krediter; mojo, poäng, kalla det vad du vill. Då kan vi lika gärna kalla dessa krediter för pengar! Eller vaddå, är du kommunist?
Så skulle jag kunna börja första blogginlägget i bloggen som handlar om min syn på vår värld, våra värderingar och den lilla lilla låda där vi i den utvecklade delen av världen, alla nöjt verkar befinna oss, betraktandes andra mindre lyckligt lottade människors livssituationer med förfäran, en liten stund, tills det är dags att ta tag i tvätten eller dricka kaffe, eller tills vi hittar en annan nyhet att förfäras av.
Så skulle jag kunna sammanfatta den vedertagna attityden, den vedertagna uppfattningen om hur vår värld fungerar. Trots att det faktiskt finns intelligens på jorden (något jag också kommer att diskutera, fast i ett annat blogginlägg), så är det faktiskt oerhört svårt för oerhört många människor att ta till sig att det kunde finnas andra sätt att samordna världen än det ekonomiska. Otänkbart! Diskussionen kommer aldrig förbi studsandet mellan väggarna i boxen, som utgörs av systemen lingonsamhället, kommunismen och dess motsats, kapitalliberalismen. Att ifrågasätta hela det monetära systemet är en tanke så svindlande och fjärran att det känns fullkomligt absurt att ens försöka.
Och det fungerar ju bra. Ganska. För oss i alla fall. Att resterande 80% av jordens befolkning far illa av detta system, det är inte riktigt vårt problem. De får ju skärpa sig, de måste ju utbilda sig, de måste ju starta företag och bli produktiva. Betala skatt. Tillväxten måste öka! BNP måste mätas och pratas om. Och om det fallerar, då har vi ju alltid bistånd!
Vi orkar inte tänka längre än så. Vi orkar inte annat än att förfäras en liten stund över de filippinska mammorna som tvingades begå sexuella övergrepp på sina egna barn för 25 dollar/våldtäkt, för att en rik vit svensk man (bland många andra) skulle bli tillfredställd via webbkameran. (http://www.metro.se/nyheter/25-dollar-for-en-virtuell-valdtakt/EVHmdk!KvtcWpQFIj7k/) Här trängs denna artikel tillsammans med sportartiklar, Micke Nykvists bok, och nyheten att läsk blir dyrare och vilka möbler vi ska ha i trädgården i år.
Att skapa samhällsopinion är oss fjärran. Aktivism är lika med terrorism. Aktivister är såna där extrema människor som ska bråka och ställa till det. Nä, istället ska man förfasa sig lite grann i tysthet, sådär lite lagom, tills nästa tråkiga nyhet kommer.
Jag har lite svårt för att förstå det. Jag har också svårt för att förstå varför så många på det sociala mediet Facebook inte vill prata om annat än kaffepriser, visa upp sina barn och gulliga bilder på katter. Det är också dessa inlägg som kommenteras och like'as. Man vill väl fly vardagen, den hemska verkligheten där små barn blir våldtagna på riktigt, utav vuxna män. Man utgår ifrån att man inte kan förändra världen. Men då ska jag citera vad anser vara en av de verkligt intelligenta människorna i vår värld. Kanske det kommer som en chockerande överraskning för alla förnöjda, trädgårdsfikande pösmunkar. Nåväl, jag hoppas att ingen dör till följd av kvävning orsakat av kaksmulor och kaffe i halsen.
"If you think we can’t change the world, It just means you're not one of those that will" - Jacque Fresco
Jag hävdar att så länge vi har vårt monetära system, som vi aldrig ens reflekterar över eftersom det är ett paradigm som är så fundamentalt inarbetat i våra tankemönster, så kommer vi få fortsätta att leva i den här sketna världen där allt går ut på att tillskansa sig så mycket tillgångar som möjligt. Till vilket pris som helst, till priset av att småungar torteras sexuellt.
Eftersom jag vägrar ställa upp på det här så kommer jag härmed att inleda en serie blogginlägg om min syn på vår värld, det monetära systemet och dess baksidor, och åtminstone försöka glänta lite lite grann på lådlocket, eller åtminstone skaka om den lilla lådan lite. Kanske vi kan få igång lite tankeverksamhet med gemensamma ansträngningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar